GIFs första klubbmärke skapades runt 1907 och användes under första eran fram till 1913 ca. Det är en gjuten sköld i relief med torn, ek och get från Varbergs tidiga sigill.

Bland GIFs idrottsmän, under dessa första år, fanns John Johansson (gelbgjutare) och John Victorin (juvelerare). Man kan nog förmoda att de varit delaktiga i märkets tillkomst.

14 maj 1905

är en minnesvärd dag i Varbergs idrottshistoria. Någon av dagarna före kunde man i stadens tidningar läsa ett upprop.

Tidningarna var Norra Hallands Tidning och Varbergsposten. I uppropet inbjöds alla som hade intresse för bildande av en idrottsförening, till möte i Pehrsonska trädgården söndag 14 maj.

Om det som föregicks detta upprop har barberaren Sven Sandström skrivit i ett brev från 1935. Läs

Utdrag ur Sven Sandströms brev

Stadens omfång var på den tiden inte särskilt stort. Södra kvarnen låg i Pilhagen. Den i brevet omnämnde Gerhard Larsson, med hem i Tvååker, var under stor del av 1900-talet en känd speceri- och bokhandlare i Varberg. Bokhandeln heter sedan 1973 Göranssons bokhandel.

Interimsstyrelsen:

Några dagar senare kom namnförslaget att bli Varbergs Gymnastik och Idrottsförening

1905: Två tidsbilder

Vid sekelskiftet hade den organiserade idrotten på allvar gjort intrång i Sverige och staden Varberg hade haft en rejäl tillväxt. Så man kan väl på goda grunder säga att det 1905 låg i tiden att bilda en bred idrottsförening.

För att se det ges här två tidsbilder.

Tidsbild 1: Så kom organiserad idrott till Sverige

Under 1800-talets första hälft spreds den inhemska ”Linggymnastiken” (efter Pehr Henrik Ling) över landet. Ambitionen var att större delen av befolkningen skulle röra sig mer. Ungefär samtidigt började organiserad idrott med sporter som fotboll, rodd, tennis och friidrott sprida sig från England till andra länder. Dessa utövades nästan uteslutande av män. I Sverige började idrottsföreningar bildas i slutet av 1800-talet, främst i de större städerna.

En stor pådrivare var ”den svenska idrottens fader” Viktor Balck. Han var bl a med i bildandet av Stockholms gymnastikförening 1875, Stockholms gymnastik- och fäktklubb 1878 och Stockholms roddförening 1880. Åren 1886–88 gav Balck ut ett gediget lexikon i tre band med namnet Illustrerad idrottsbok – handledning i olika grenar af idrott och lekar. I det får man bl a en intressant inblick i hur man från svensk horisont såg på den engelska nymodigheten fotboll. Balck skrev bland annat:

”Bland alla de bollspel som tilltala ynglingens eller den vuxne mannens sinne, intager obestridligen fotbollsspelet ett framstående rum. Fotboll är dock icke en lek för de svaga och rädda, den passar endast för något utvecklade ynglingar eller unga män.”

Andra exempel på föreningar som bildades tidigt är Gefle IF 1882, IS Lyckans Soldater 1883, Örgryte IS 1887, AIK och Djurgården 1891, GAIS 1894, IFK Norrköping och Göteborgs Fotbollsförening (GFF) 1897.

Idrottsrörelsen var nu tydligt på frammarsch och i början av 1900-talet kom allt fler idrottsföreningar till. Det blev en folkrörelse och som med alla folkrörelser var kännetecknet att den styrdes genom medlemsinflytande och röstning. Framväxten var också samtidig med Sveriges urbanisering och idrottsrörelsen kom att ha stor betydelse för social gemenskap när många människor bröt upp från landsbygden, och skapade en ny tillvaro i städerna. Idrottens frammarsch i landet var en bidragande orsak till att Sverige skulle få arrangera Olympiska Spel i Stockholm 1912.

Tidningar hade en viktig roll i speglandet av vad som tilldrog sig såväl inom som utom städerna. Vid denna tid fanns i Varberg ”N.H.T. Vestkusten” (ursprungligen bildad 1864) och Varbergsposten (bildad 1894). För Varbergs del var det främst händelserna i Göteborg som rapporterades. Förebilder för varbergsborna var föreningarna Lyckans Soldater och Örgryte IS, som båda tidigt var igång med idrott på bredden. Efter några år var även deras fotbollsverksamhet omtalad och det var också dessa två lag som, 22 maj 1892 på Heden i Göteborg, spelade den första riktiga fotbollsmatchen i Sverige.

Speciellt var Örgrytes framgångar stora, med ett flertal svenska mästerskap i såväl fri idrott som fotboll. 1904 tog man sitt sjätte SM-guld i fotboll och under åren 1892-1904 hade första laget spelat 106 matcher av vilka man endast förlorat 10 matcher.

Idrottsplatsen i Göteborg

Under denna tid tillkom idrottsplatser där föreningarna kunde idka sin verksamhet. En av de första i Göteborg var tidstypisk. Den låg på Tegelbruksängen och gick rätt och slätt under namnet Idrottsplatsen. Den byggdes av Göteborgs velocipedklubb och invigdes 1896. Idrottsplatsen bestod av en betongvelodrom och löparbanor, samt innanför dessa en grusplan för fotboll. På ena långsidan fanns en sittplatsläktare i trä för 600 åskådare. På vintern pumpades vatten från Fattighusån upp till idrottsplatsen. Därigenom kunde Skridskoklubben Norden använda den både för konståkning och hastighetsåkning, samt allmänheten för lekar.

År 1900 gick tre föreningar ihop och bildade Göteborgs Idrottsförbund. En ny förening med avdelningarna Göteborgs Velociped Klubb, Skridskoavdelningen Norden och Idrottsavdelningen Lyckans Soldater samt – den helt nya avdelningen Tennis. 1901 tillkom en tennishall på Idrottsplatsen.

Göteborgs Idrottsförbunds intendent för Idrottsplatsen under åren 1901-1903 var en viss herr Carl Arnholt, som sedan han flyttat till Varberg kom att ha stor del i tillkomsten av och verksamheten i Varbergs Gif.

Idrottsplatsen kom efter en senare ombyggnad att få namnet Ullevi. 

Tidsbild 2: Varbergs tillväxt och utveckling

Från 1880 och framåt genomgick Varberg en stor förändring. Kommunikationerna byggdes ut genom en omfattande hamnutvidgning, färdig 1886, samt tillkomsten av järnvägsförbindelser till Borås 1880, Falkenberg/Halmstad 1886 och Göteborg 1888. Med detta kom handel, hantverk och industri att växa. Stenindustrin hade högkonjunktur och nya industrier kom till, exempelvis Skandinaviska Textilfabriken 1896. Dåtidens ledande industriman Hugo Gerlach betydde oerhört mycket för såväl den industriella som samhälleliga utvecklingen under denna tidsperiod.

Antalet invånare fördubblades i runda tal från 3000 personer år 1880 till 6500 personer år 1905. Skolan byggdes ut med nya skolor som Norra Folkskolan (Gamlebyskolan) 1883, Varbergs Realskola (enbart för pojkar) 1895 och Flickskolan 1900. Med tillväxten följde även bebyggelse. I tur och ordning byggdes välkända byggnader som Societetsrestaurangen 1886, Gerlachska huset 1891, Teatern 1895, Sparbanken 1898, Vattentornet 1899, Lasarettet 1901, Varbergs Stadshus och Stadshotell 1902 och ett nytt kallbadhus 1903.

1905 bodde invånarna till stor del inom de på kartan streckade kvarteren.

Pehrssonska Trädgården – en betydande träffpunkt

Under denna tid utgjorde Pehrssonska Trädgården en omtyckt träffpunkt på många sätt. Den tillkom 1865 och var ett etablissemang i hörnet av Västra Vallgatan och Södra Hamngatan, där Gallerian ligger idag. Namnet hade det fått av den ursprunglige krögaren, bonnpojken Börje Pehrsson från Södra Näs. I etablissemanget ingick paviljonger för matservering, biljardsalong, musik och dans, samt ett hotell. Det revs 1963. Genom åren var detta säkert ett ställe där många viktiga beslut fattats.

Lägg märke till unionsflaggan! Unionen mellan Sverige och Norge skulle senare detta år upplösas.

28 maj 1905

är nästa minnesvärda dag, dagen då Varbergs Gymnastik- och Idrottsförening, (V.G.o.I.F.) bildades och breddidrotten på allvar kom till Varberg.

Som en följd av det arbete interimsstyrelsen påbörjade  efter mötet 14 maj gjordes ett nytt upprop:

”I och för bildandet af beslutade idrottsföreningen, kallas intresserade till sammanträde i Pehrsonska Trädgården kl. 1/2 6 e.m. den 28 maj”

Så kunde man tisdag 30 maj i tidningen N.H.T. Westkusten se och läsa notisen:

Av den tidsenligt sirliga texten framgår bl a att:

– ”Warbergs gymnastiks- och idrottsförening kontituerades”
– och skall ”ha till ändamål, att bereda medlemmarne tillfälle till utöfwandet af fri idrott och gymnastik”   
– ”bankkassör Åke Lundgren blef föreningens ordförande”
– ”ingeniör Linder wälwilligt upplåtit en del af sin lycka till öfningsplats för föreningen”
– ”Efter sammanträdets slut åtecknade sig såsom medlemmar af föreningen 23 personer”
–  ”Öfningarna i fotbollsspel togo i går afton sin början”

De 23 historiska medlemmarna var:

Axel Andersson, Åke Lundgren, Carl Arnholt, Reinhold Bengtsson, Einar Bergstrand, Sven och Charles Sandström, Carl Löeb, Georg Christensson, Carl Engström, Ivar Johansson, Karl Broman, Jonas Lundahl, Karl R. Svensson, Harry Stenberg, Anders Johansson, Emil Andersson, Rickard Vingård, J.A. Henriksson, Gustaf Johansson, Isak Person, Torsten Laurén och Edw. Sandbärj.

Före detta hade det i Varberg gjorts flera försök att bilda idrottsföreningar.

Första kända försök var 1880 bildandet av Varbergs Gymnastikförening med avsikt att bedriva frivillig gymnastik. Verksamheten verkar ha upphört redan hösten 1883.

Nästa försök gjordes 1894 då en gymnastik- och fäktklubb bildades med namnet Varbergs Idrottsförening. Den överlevde bara något år.

1896 bildades den tidigare nämnda Varbergs Roddklubb (V.R.K.). 

Roddklubben blev Varbergs första riktigt livskraftiga förening. På denna bild av fem roddare 1903 ses i övre raden, Axel Andersson, Einar Bergstrand och Reinhold Bengtsson som alla tre senare även kom att ingå i V.G.o.I.F.s verksamhet. De två i nedre raden är Fabian Salomonsson och Jonas Lundahl.

1897 gjorde så Varbergs Gymnastikförening en ny kortlivad sejour med en viss Axel Andersson ordförande.

1901 bildade ett antal pojkar i 11-12-årsåldern (födda runt 1890) ett pojklag som kallades IF Göta. De bodde i kvarteren runt Götagatan, mellan Skansgatan och Borgmästargatan. Intresset för speciellt fotboll väcktes av göteborgstidningarnas skriverier om Örgrytes och övriga göteborgslags fotbollsbravader. Förutom fotboll övade de även akrobatik.

1905 bildades ungefär samtidigt med V.G.o.I.F en idrottsförening vid Varbergs realskola, som då var ett läroverk enbart för pojkar. Den gick under namnet V.R.I.K. (Varbergs Realskolas IdrottsKlubb).

Verksamheterna i såväl Göta som V.R.I.K. utövades ju av pojkar. Göta upphörde snart och flera av de växande pojkarna fortsatte i V.G.o.I.F. Detsamma gällde även för läroverkspojkarna när de slutat skolan.

Av alla dessa föreningsförsök är det endast roddklubben och Gif som stått sig i tiden. Dock kom båda att kännetecknas av ett skede med kortare uppehåll runt 1:a världskriget.

Mer om 1905

I tidningsreferatet efter mötet 28 maj framgick ju att verksamheten redan var igång dels med övningar, dels med jakt på en mer lämplig plats att öva på. Vad hände sedan under 1905?

Om övningarna kunde man i Varbergsposten, ett par veckor efter bildandet, läsa:

”Öfningarna pågick under ledning af hr Arnholt hvarje afton från kl 8, därvid på tisdagar, torsdagar och söndagar öfvas fotbollspel, öfvriga dagar fri idrott. Föreningen räknar för närvarande cirka 40 ledamöter.”

I en intervju inför föreningens jubileum 1935 gjorde Carl Arnholt följande uttalanden:

om föreningsarbetet i föreningens barndom:

”Ja, nog är det litet skillnad på nu och då”, säger hr. Arnholt. Jag kom hit 1905 och jag vågar påstå att jag var den förste, som introducerade bl.a. fotbollsspelet här. Det var ju för denna idrottsgren, som, jag mest intresserade mig, fast jag har ju kommit ganska väl in i andra idrottsgrenar också för den delen, detta tack vare att jag tidigare verkat som intendent för Göteborgs F.F:s idrottsplats, nuvarande Ullevi. Alltnog. Här i sta’n gick det litet trögt till en början, men man fick trösta sig med att föret ju alltid är trögast i portgången. Folk trodde nog ganska allmänt att vi var vrickade, och resonerade som så, att vi borde interneras o.s.v. Men det blev vi som väl va’ inte, och ehuru vi fick många vedersakare gick det sakta men säkert framåt.”

och om första övningsplanen:

”Den var belägen vid Gamlebygärde strax intill nuvarande Gamla Expressen. Visserligen var det trångt – ett par boningshus lågo alldeles i närheten – men man hade inte så stora pretentioner på den tiden, och dög gjorde den, vilket var huvudsaken. Nu blev det ju ganska dyrt i längden, därför att bollen esomoftast tog riktning mot boningshusens fönsterrutor, som då lika litet som nu kunde motstå dylika påfrestningar. Vi tränade med liv och lust”

Föreningens förslag till stadsfullmäktige var att flytta till gärdet öster om Textilfabriken, som använts av lantbruksmötet. Detta användes redan för idrottsövningar och friluftslekar av lärjungarna” (enbart pojkar) vid den närliggande realskolan. I slutet av juni tillstyrkte stadsfullmäktige föreningens ansökan och övningarna flyttades dit.

Om övningsplatserna skriver Sven Sandström i sitt brev:

”Så inställde sig spörsmålet om idrottsplats. Efter många och fåfänga försök, fingo vi omsider lov att låna den lilla fyrkant som är belägen bakom gamla folkskolan (Gamleby). Här tränades med liv och lust under konditor Arnholts ledning, men intresset slappnade snart, ovanan gjorde att vi fingo ont både här och där och så försvann den ene efter den andre. Till slut kunde vi ej ställa upp med två lag utan måste vädja till åskådarna, att de skulle ta av tröjan och kragen och ge sig med i leken. De flesta betänkte sig, det såg ju så fånigt ut att löpa efter en boll, sparka till den och knuffa varandra och så kunde man få sig en spark på smalbenen. Som ett litet bevis på hur man den gången såg på idrotten vill jag nämna en liten episod. Den gamle hedersmannen konsul Harry Bagge sade en gång till mig, han hade tillsammans med några andra av stadens fäder dryftat denna nya, rent av förargelseväckande rörelse bland ungdomen, och tyckte det var i högsta grad opassande att jag och flera aktade och välansedda hantverkare med egna affärer löpte som idioter efter en boll under skrik och skrål, eller travade landsvägen ut mot Stenåsa så att äldre damer som skulle gå till kyrkogården och vattna sina gravar blevo mycket generade, ja, det hade till och med varit tal om att klaga för myndigheterna och få ett slut på vårt förargliga uppträdande. Så såg man på idrotten den tiden. Vi som började hade mycket att kämpa mot, men trots allt fortsatte vi med gott mod och frukterna ha ej uteblivit. Senare fick vi disponera den plan där hästpremieringarna försiggår, men den var heller inte bra, fönstren i Lundgrens hus voro i ständig fara.”

Hallands Idrottsförbund bildas

Det fanns vid denna tid idrottsföreningar i alla Hallands städer. På initiativ av IF Kamraterna i Halmstad (1895) gick fem föreningar under sommaren samman och bildade Hallands Idrottsförbund. De övriga fyra var Varbergs Gymnastik och Idrottsförening (1905), Falkenbergs Gymnastik och Idrottsklubb (1901), Laholms Gymnastik och Idrottsförening (före 1905) och Kungsbacka Idrottsförening (1900). I förbundets första styrelse invaldes från V.G.o.I.F. Axel Andersson som v. ordförande samt Åke Lundgren och Carl Arnholt som ledamöter.

Första mästerskapen i Halland

Vid bildandet beslöt man även att den första distriktsmästerskapstävlingen skulle hållas i Falkenberg redan 27 augusti. Man bjöd in alla idrottsmän i Halland för att tävla i ”höjd-, längd-, tresteg- och stafsprång, kulstötning, diskus- och spjutkastning, löpning 100 m, 400 m och 1500 m, samt stafett 4×100 m”. Tävlingen hade 21 deltagare. Axel Andersson var tävlingens prisdomare och han hade som hederspris skänkt silverpokaler till vinnarna på 400 m och 1500 m. Två deltagare från V.G.o.I.F var framgångsrika. E Dahlgren blev tvåa i höjd-, längd- och trestegsprång samt 400 m. Roos blev tvåa i stafsprång och spjutkastning. Vem var då dessa föreningens första pristagare i distriktsmästerskapen? Mest troligt var de Edgar Dahlgren (f 1886), son till ägaren av Pehrsonska Trädgården, och Victor Roos (f 1885), som senare startade Victor Roos Blomsterhandel.

Till denna tävling hade även förutspåtts en möjlig fotbollsmatch mellan ett varbergslag och falkenbergslag. Den skulle dock inte vara om mästerskapet. Matchen blev dock ej av.

Så blev det höst

På senhösten ansågs utomhussäsongen vara över och i oktober kunde man i N.H.T. läsa

”Varbergs Gymnastik- och Idrottsförening, hwilken som bekant, bildades på försommaren, har nu vuxit sig så stark att den f.n. räknar ej mindre än 47 medlemmar.

Föreningen som allt sedan dess bildande haft idrottsöfningar borta på f.d. utställningsängen, har nu flyttat under tak, sedan Realskolans gymnastiksal upplåtits till föreningen. Hwarje Tisdags och Fredags afton pågå här öfningar i gymnastik under bankkassör Åke Lundgrens ledning.”

Realskolans gymnastiksal låg i den flygel som finns på husets baksida, d v s mot Östra Vallgatan, se vykort från från den tiden .

Kampen för en idrottsplats på Påskberget börjar

Som Sven Sandström skriver ansåg man inte att övningsområdet vid Textilfabriken vara bra och den lämpade sig definitivt inte för vare sig fotbollsmatch eller tävling i fri idrott. För att få till stånd en idrottsplats siktade V.G.o.I.F. in sig på excercisplatsen omedelbart väster om Tranebergs gård. Den låg mitt i det 11 tunnland stora område som fått namnet Påskberget och som hade använts som övningsplats för Hallands beväringsmanskap.

På Påskberget regerade vid denna tid ”Småfoglarnes vänner”. Det var en intresseförening som bildats 1870 på initiativ av läroverksrektorn Herman Rohde. ”Småfoglarnes vänner” fanns på flera orter med syftet att främja tillkomsten av lokala planteringar som skulle komma till glädje inte minst för fåglar. En motion från Rohde fick stadsfullmäktige att upplåta detta område för plantering. Området var tudelat och delarna kom att kallas Gamla respektive Nya Påskberget beroende på den ordning i vilken de planterades. 1872 började Rohde och hans skolelever att plantera på Gamla Påskberget. Alla elever skulle plantera minst två träd under sin skoltid. 1886 ställdes Påskberget under ”Småfoglarnes vänner” för vård och skötsel.

På förfrågan från V.G.o.I.F. gav ”Småfoglarnes vänner” först löfte om en idrottsplats på Nya Påskberget för att strax efter meddela att det ej skulle gå. En hel del nyplanteringar skulle behöva huggas ned och det ville man ej tillåta.

V.G.o.I.F. vände sig då till stadsfullmäktige och anhöll om att:

”kostnadsfritt för sina öfningar få disponera fattighusets odaljordar n:rs 810 och 811 å utmarkslotten tillhörande Nya Påskbergsplanteringen (jorden ifråga arrenderas för närvarande af A Lundqvists sterbhus) omedelbart efter nuvarande arrendes utgång med tillstånd att, i den händelse sterbhuset skulle wara willigt dessförinnan afstå från arrendet, genast efter ett sådant medgifwande, tillträda området”

Familjen Lundqvist bedrev handel och jordbruk. Den var en av de mäktigaste familjerna i Varberg och ägde bl a Tranebergs gård. Jordarna 810 och 811 låg i excercisplatsens södra utkant. De hade de ännu inte planterats utan användes på arrende.

Sterbhuset meddelade att de inte ville avstå arrendet. Kvar stod då frågan om vad som skulle gälla efter arrendetidens slut, vilket var 1 oktober 1907. V.G.o.I.F. fick inget svar ty efter långa diskussioner ville stadsfullmäktige inte fatta beslut i frågan så här långt i förväg.

Som kommentar till denna föreningens önskan om idrottsplatsens placering skall det dock sägas att V.G.o.I.F. var mycket förutseende, ty det är i det närmaste på dessa odaljordar som den framtida Påskbergsvallen kom att placeras.

Händelser 1906

Övningarna fortsatte inomhus i realskolans gymnastiksal fram till maj och därefter utomhus vid Textilfabriken. Efter ett år av övande längtade Varbergs idrottsmän efter att få visa sina färdigheter såväl i fotboll som i allmän idrott. Nu fick man använda Vallgraven som idrottsplats.

I en ansökan till Stadsfullmäktige meddelar föreningen att man under 1905 av 37 aktiva medlemmar uppburit 112 kr samt att man för materiel och omkostnader erlagt omkring 450 kr. För att täcka skillnaden ansökte man om största möjliga anslag och erhöll 300 kr.

Man ville snarast spela fotbollsmatcher. Därför kallades medlemmarna till ett extra möte 10 juni i Pehrsonska trädgården. Under Carl Arnholts ordförandeskap bestämdes då fotbollsdräktens färg och utseende. Man accepterade också Falkenbergs Bollklubbs förslag om en fotbollsmatch söndag 8 juli i samband med Barnens Dags-festligheterna i Varberg.

Första fotbollsmatchen i Halland

Innan dess kom den 1905 utlovade fotbollsmatchen mellan ett varbergslag och falkenbergslag att spelas 17 juni. Matchen stod mellan Varbergs Realskolas Idrottsklubb och Falkenbergs Bollklubb. Om den skriver Gustaf Wiege (f d Andersson), en av realskolespelarna, i V.G.o.I.F. Jubileumsskrift 1935:

”Med så mycket större anspråk på tillförlitlighet kan det fastslås, att R.I.K. kom att medverka, i den första fotbollsmatch, som ägt rum i länet. Matchen ifråga gick i Falkenberg – på de minnesvärda ”vallarna” – motståndarna hette, Falkenbergs Idrottsförening, som också vann det väldiga slaget med 4-1. Men så var Falkenberg också den plats i vårt långa landskap, där fotbollspelet började – det infördes dit av två inflyttade skottar, mr. Martin och mr. Gordon Mc Kerker – och dess spelare voro ”ännu så länge” åtskilligt överlägsna i erfarenhet.”

I ovan nämnda jubileumsskrift finns denna bild på realskolans fotbollslag. Fotot är taget på övningsfältet öster om Textilfabriken och i bakgrunden ses Norra kvarnen, som senare kom att kallas Bergs kvarn. Man kan ju bara anta att man i V.G.o.I.F. höll ögonen på dessa realskolepojkar.

När det gäller falkenbergslagets namn verkade det en tid råda lite förvirring. Dock var det så att redan dagen efter ovan nämnda match, d v s 18 juni, gick Falkenbergs Bollklubb ihop med Falkenbergs Gymnastik- och Idrottsklubb under det nya namnet Falkenbergs Idrottsklubb.

Barnens Dag i Varberg och föreningens första fotbollsmatch

Veckoslutet 7-8 juli firades Barnens Dag. Lördagens festligheter började med att två härolder utropade Barnens Dag. Stadens affärer stängde klockan halv ett och en parad gick genom staden från Pilhagen ner till Vallgraven. I paraden åkte fotbollsspelarna från V.G.o.I.F. i skrinda under devisen ”The Corintian Club”. På bilden syns John Johansson (gelbgjutare) och John Victorin (hovjuvelerare) med bistra drag och långt nerdragna kepsar.

Corinthian Football Club var namnet på ett mycket skickligt engelskt amatörlag som 1904 besökt Göteborg. De vann då med 4-0 över en göteborgskombination och deras popularitet nådde även Varberg.

För första gången sågs spelarna i sina nya dräkter. Blusen var vit med blå insättning över axlarna och från hals till midja, blå krage och blå manschetter. Byxorna var blå och strumporna svarta.

Om söndagens program skrev N.H.T:

”Samma program som Lördagens med den skillnad att Idrottsföreningen håller sin fotbollstäfling mot Falkenbergslaget i Vallgrafven kl. 5 e.m. mot särskild entré. Behållningen häraf tillfaller Barnens Dag”

I reportaget om Barnens Dag skriver N.H.T:

”Ett mycket intressant nummer under Söndagens fästligheter var den fotbollsmatch, som kl. 5-6 ägde rum i Vallgrafven emellan Falkenbergs Fotbollsklubb och Varbergs Gymnastik- och Idrottsförenings lag. Båda partierna voro så jämnstyfva, att man omöjligt skulle kunnat förutspå hwilket parti af lagen som skulle blifva segrare. Ingetdera lyckades sparka in bollen genom motsatt mål, men Falkenbergsborna fingo 1 goal gratis, då vid en hörnspark bollen studsade mot en af V.G.I.F. och gingo emellan målstängerna.”

På bilden tagen av Konsul Robert Jobson framgår att Vallgraven var förberedd för fotboll. Härefter fick man fortsatt tillåtelse att använda Vallgraven för övningar och matcher.

Distriktsmästerskap i fotboll

Redan efter en vecka var det åter dags att i Vallgraven möta Falkenbergs Idrottsklubb i en match ingående i distriktsmästerskapet. Den skulle avgöra vilket av lagen som senare skulle få spela match om mästerskapet i Halmstad mot därvarande Idrottsföreningen Kamraterna. V.G.o.I.F. vann över Falkenbergs Idrottsklubb med 5-1 och förlorade sedan matchen i Halmstad med 3-1. Dock kom V.G.o.I.F. strax därefter att tilldelas segern och mästerskapet, ty Halmstadslaget hade använt tre skånska spelare som inte tillhörde laget.

Distriktsmästerskap i allmän idrott

I augusti avhölls Hallands mästerskapstävlingar i allmän idrott i Vallgraven med 31 tävlande, tolv från Halmstad, sex från Kungsbacka, tre från Laholm, sju från Falkenberg och tre från Varberg. De tre från Varberg var Ivar Tunell (2:a pris i löpning 1500 m), August Beischer (3:e pris i kulstötning och 4:e pris i diskuskastning), samt Reinhold Bengtsson (4:e pris i hastighetslöpning 100 m).

Vid det efter tävlingarna avhållna förbundsmötet blev det en del nyval. Därvid valdes Åke Lundgren till ordförande, Carl Arnholt till sekreterare och Axel Andersson till ledamot.

Första mötet med Elfsborg

26 augusti hade Idrottsföreningen Elfsborg (bildad 1904) anordnat stora tävlingar i allmän idrott på idrottsplatsen i Borås. Till dessa hade V.G.o.I.F. inbjudits för en fotbollsmatch mot Elfsborg och den slutade 3-2 till varbergarna.

Klubbtävling i allmän idrott

16 september var det så dags för den första egna breddtävlingen i allmän idrott i Vallgraven. Många seniorer och juniorer (under 18 år) deltog. Grenarna var (antalet seniorer + juniorer inom parentes) häcklöpning 110 m (6+2), höjdsprång (7+5), diskuskastning (8+5), stafsprång (2+4), hastighetslöpning 100 m (10+5), kulstötning (9+6), längdsprång (8+4), löpning 400 m (6+5), spjutkastning (7+4), trestegssprång (7+3) och löpning 1500 m (7+4).

I en tidningsartikel är pristagarna namngivna. Bland seniorerna fanns den tidens profiler Reinhold Bengtsson, Einar Bergstrand, John Johansson, Frans Sandberg, Sven Sandström och John Victorin. Det var säkert också dessa som utgjorde stommen i ovan nämnda premiärlag i fotboll. De var även styrelseledamöter och kom med tiden att kallas för ”de gamle” av de yngre förmågorna. Bland juniorerna deltog även realskolepojkar.

Matcher mot realskolepojkarna

Med nära koppling till Realskolans Idrottsklubb bildades under året en ny förening – Idrottsföreningen Kamraterna Varberg. Om den skriver Gustaf Wiege:

”Meningen med den nya föreningen var väl närmast att vinna ökade ekonomiska resurser genom värvandet av medlemmar även utom skolans krets; genom nybildningen blev det ju också möjligt, att åt föreningen bevara sådana medlemmar, som på grund av slutad skolgång eljest måst lämna densamma.”

Båda föreningarna hade rikligt med spelare och under hösten anordnades det fem matcher mellan olika lagkonstellationer från V.G.o.I.F. och Idrottsföreningen Kamraterna (främst realskolepojkar). Av dessa vann V.G.o.I.F. den mest prestigeladdade matchen mellan de bådas första lag med 7-1.

Blickarna riktas mot Göteborg

Med de två göteborgarna Åke Lundgren och Carl Arnholt i ledande roller hade man säkert god kännedom om utvecklingen i Göteborg. Där hade 1905 Göteborgsserien startats och redan 1906 utökats till två klasser – Klass I och Klass II. De stora föreningarna höll igång flera lag – Örgryte IS hade tre lag, Göteborgs IF (Carl Arnholts tidigare förening), GAIS och IFK Göteborg hade två lag vardera. Detta år vanns Klass II av IFK Göteborgs lag 2 med 25 poäng av 28 möjliga. Stärkta av årets framgångar bjöd V.G.o.I.F. in IFK´s lag 2 och sent på hösten, 8 november, möttes de två i Vallgraven i en match som N.H.T beskrev på följande sätt:

”EN FOTBOLLSMATCH utkämpades i Söndags i Wallgrafwen härstädes emellan Idrottsföreningens Kamraternas från Göteborg II lag och Varbergs Gymnastik- och Idrottsförenings lag I, hwilken sistnämnda förening inbjudit de förra. Matchen blef mycket intressant, då det war första gången V.G.I.F. spelat mot äldre, starkt tränade spelare.

Planen hade blifwit halkig genom det oupphörliga regnandet under de senaste dagarne, och därtill rådde mycket stark blåst. Som vanligt hade W.G.I.F-arne oturen att få motvind under första half-leken. Göteborgarne, som, öfwerlag sedt, woro kraftigt vuxna, gjorde under första halfleken 3 goals mot 0, trots Warbergs-målwaktens utomordentliga påpasslighet.

Efter 5 minuters paus började spelet på nytt, därwid Warbergslaget på 7 minuter lyckades göra 2 mål. Detta sporrade Göteborgskamraterna. De angrepo med stor häftighet Warbergsmålet, framför hwilket striden blef mycket hård. Målwakten fick en kraftig spark på ena knäet, så att han blef urståndsatt att mota bollen med samma ledighet som förut. Göteborgarna togo därefter 5 mål i sträck. Matchen slutade således till de sistnämndas fördel med 8 goals – 2.

Domaren, hr Odell, som på Warbergslagets begäran medföljt från Göteborg gjorde sig allmäntomtyckt för den opartiskhet och sakkunskap hwarmed han skötte sitt swåra wärf.”

Gymnastiken flyttar till fästningen

Antalet medlemmar steg under året till 60. Om vinterns idrottsövningar skriver Sven Sandström:

”Lika svårt som det hade varit att få idrottsplats, lika omöjligt var det att få disponera någon av stadens gymnastiklokaler. Efter långa underhandlingar fingo vi lov att ta gymnastiksalen på fästningen i bruk, men där fanns ingen belysning. Grosshandlare Oskar Nordblom, som alltid haft stort intresse för idrott, trädde då hjälpande till och förärade oss en luxlampa till 200 kr. samt flera hektoliter koks. De av pojkarna, som hade tid, gingo upp och eldade lite tidigare på kvällen men sällan steg gradantalet över 0-strecket och iskristallerna glittrade på väggarna. I storm, regn och snöyra strävade vi i mörkret upp till vår kära gymnastiklokal två gånger i veckan.”